Förra månaden tog Johannes Stark sin första heatseger i ligan. Det var inte bara hans första heatseger. Det var hans brors och hans morfars också. Trion kom in i sporten tillsammans - och tillsammans bygger de vidare.
Johannes Stark började med speedway tack vare att hans morfar tog med honom på ett prova-på-pass. Faktum är att hans morfar Claes-Göran idag är en del av hans team – och det är även Johannes bror Emanuel, 17. 22-årige Johannes Stark är på jobbet när vi når honom på telefon. Igår (tisdag) plockade han 2+1 poäng när hans Eskilstuna Smederna föll mot Dackarna med 48-42.
– Jag jobbar inom lager och logistik på en reklambyrå. Jag är arbetsledare på golvet, det finns att göra, skrattar han samtidigt som arbetets eko hörs i bakgrunden.
Hur får du det att gå ihop med jobbet och matcher Sverige runt?
– Brorsan är förstamekaniker och sen hänger morfar med lite då och då. Som idag till exempel. Jag hade match igår och har match imorgon. Jag åker hem och jobbar och de fixar med utrustningen och tvättar alla grejer och ser till att allt är tipptopp till imorgon. Utam dom hade det inte funkat, det hade det inte gjort, säger han med stolthet i rösten.
Tillsammans gav sig trion in i sporten samtidigt och tillsammans tar de sig närmare mål och drömmar. Med en 17-årig förstamekaniker finns det ibland planeringsmässiga krockar, men det löser man smidigt:
– Just nu har han sommarlov men när han har skola och hjälper mig så är det väl likvärdigt som mig. Det är fram och tillbaka för honom också men när skolan är igång är det inte så mycket matcher. Det är mest under sommarlovet. Men vissa dagar krockar det ju, men då får man ju vända sig till morfar eller ragga nån kompis som Max (Belsing, red. anm.) för att få hjälp. Vi brukar få ihop det, säger Stark.
Han berättar att Emanuel har ett "otroligt motorsinne". Med stolt röst säger han att hans yngre bror kört allt från fyrhjulingar till något teståk på hans 500 cc.
– Men han känner väl att det inte finns tid för honom att börja åka nu. Nu trivs han som mekaniker och att hjälpa mig så den tanken har väl kanske aldrig kommit.
Era morföräldrar då, hade de varit i kontakt med sporten tidigare?
– Nej, ingenting faktiskt. Allting började när de flyttade från Stockholm till Eskilstuna på heltid. De hade sitt lantställe där. Det var då de kom i kontakt med sporten. Det var när vi började testa för skojs skull och sedan gick de på någon match… Det var där det började.
Uppvuxen i Stockholm spelade Johannes Stark även fotboll. "Det är mycket fotboll i Stockholm" som han själv uttrycker det. Speedwayen var något han körde på somrarna, men det ändrades när de första cyklarna inhandlades. Han verkar inte ha ångrat sitt val, direkt. Och detsamma verkar gälla valet av team, som håller ihop tätt.
Hur är det att ha familjen i teamet? Råkar ni inte i luven på varandra?
– Det är både för- och nackdelar och det finns det med allt. Vi kommer överens ganska bra och vi klickar bra ihop. Vi vet vad vi strävar efter tillsammans. Sen finns det nackdelar: Man kan sätta vissa krav som inte någon annan kan. Det kan bli vissa dispyter men vad f-n, vi är familj. Vi skakar av oss det och går vidare. Det är inga problem så. Det är bra att ha familj omkring sig. De har förståelse för allt som händer i livet.
Det känns som att ni gör den här resan tillsammans. Ni började med det här samtidigt.
– Ja, precis. Tar jag en vinst så blir det brorsans vinst. Det blir morfars vinst. Vi gör det här tillsammans. De vet ju att utan dem hade det inte gått och jag vet det. Det jag presterar är för dom också.
Appropå vinster: Den 15 juni körde Johannes Stark in sin första heatseger någonsin i BAUHAUS-ligan/Elitserien. I det 13:e heatet i Smedernas hemmamatch mot Rospiggarna tog han och Michael Jepsen Jensen en femetta och ryckte ifrån till avgörande 46-32.
– Det var en skön känsla. Jag kan inte beskriva det. Sen var det publik också, som hejade och skrek. Det är alltid kul att vinna ett heat men det här var lite speciellt. Det här var något annat. Det blev en annan känsla i kroppen. Jag blev tokglad, säger han och tillägger:
– Det blev ett avgörande heat. Man kunde hoppa ut och verkligen göra bra ifrån sig och egentligen avgöra matchen. Det gör lite extra.
Även om segern var skön är han noga med att påpeka att det viktiga är att man tar med sig det bra och fokuserar på nästa heat. Sporten är full av toppar och dalar och det föder en följdfråga:
Hur tacklar du motgångar?
– Det beror egentligen på hur många motgångar som kommer och vad som sker. Skador är det som är värst. Jag har åkt på massor skador och det är det som har satt mycket stopp för mig och satt mycket i huvudet. Med skadorna har rädslan kommit. Det är jättejobbigt att gnugga bort. Men om man får motorras eller om hojen strular så jobbar man hårt med att hitta en lösning på problemet. Det är bara att glömma när det är löst. På det sättet är det inga problem, det som är värst är skadorna.
Ett lårbensbrott 2016 beskriver han själv som det värsta han råkat utför. Han säger att benet "låg som ett Z på banan."
– Jag fick knäcka tillbaka benet och sätta in en stålpinne som ska sitta där resten av mitt liv. Den satte sig mycket i huvudet.
Hur jobbar du dig tillbaka från en sån sak?
– Det är svårt. Jag har haft det tufft när det har hänt. För det första tar det lång tid att komma tillbaka och när man är tillbaka kanske man inte ger sig in i situationer man vanligen skulle ha gått in i, säger han och fortsätter:
– Det gäller att ta små, små steg och verkligen bygga uppåt igen. Att man ger sig in lite mer, lite mer. Och till slut har man passerat gränsen och känner att det går. Till slut är man tillbaka där man vill vara. Det gäller att jobba mentalt. Har du bra självförtroende och litar på grejerna och dig själv brukar det ofta gå bra.
Åter till ovalen. Första heatsegern i ligan kom alltså i år och bara 22 år gammal har han minst sagt framtiden för sig. Men har han några förare han kikar lite extra på?
– Det finns ingen speciell jag kollar på så. Jag kollar lite på alla. De som går bra - hur har de gjort? Vad har de gjort för förändringar? Sen pratar jag mycket med folk omkring som kommer på träningar och sådär. Folk som har åkt tidigare. Det gör väldigt mycket när man lyssnar och tar in.
Knappa halvtimmen har gått och vårt samtal börjar lida mot sitt slut, men i en sport där en förares peak nås uppemot 30 års ålder finns det en fråga kvar:
TIllåter du dig själv att drömma? Har du några långsiktiga drömmar?
– Även om det går bra gäller det att ha fötterna på jorden. Svävar man iväg och börjar tycka att det går för bra och att man känner sig riktigt het...då kan det istället gå åt andra hållet. Blir det en motgång då kan det bli ännu tuffare. Det gäller att ha fötterna på jorden och jobba därifrån. Sen har man alltid drömmar, min dröm är att åka GP, så är det, säger han.
En kort tystnad följer.
– Men den dagen...kommer den så kommer den. Vi jobbar hela tiden och tar steg för steg. Kommer vi dit, då kör vi, avslutar Johannes Stark.