Nilsson tillbaka i Rospiggarna: "Gillar inte att hatta runt"

Covid-19 har som bekant gjort att den svenska speedwaysäsongen har skjutits upp. Men i juni är det äntligen dags, med allt vad det innebär. Det gör också att förarna har något att sikta mot. De många buden - som av förklarliga skäl kommit - har inte direkt gjort underverk för de svenska speedwayförarnas uppladdning: Utanför skinre solen både för undertecknad och Nilsson och den skarpa vänstersvängen mot sommar inte var nog avslöjande så är Nilssons ord när han beskriver längtan efter att få stå starterdo i en oval det. Nu är det nära:

– Man förbereder sig hela vintern för att vara redo men sedan blir det en månad tid av dötid. Det blir lite extra försäsongsträning. Man kan köra lite mer motorcykel, vilket man inte kan göra på vintern, säger Kim Nilsson.

Han fortsätter:

– Men samtidigt är ju tävlingarna kvitton på träningen. Samtidigt är det ju lite ovisst. Man vet inte när tälingarna drar igång riktigt, man vet inte vad man tränar för. Är det första veckan i maj eller är det första veckan i juni? Vad ska man lägga krutet på? Det går ju inte att ligga och nöta själv heller. Själv kanske man vill köra ett par-tre träningar för att komma in i det men sedan är det matcher som verkligen ger någonting. Det är är man får kvitton. Men man försöker ta till vara på tiden så gott man kan.

Är det frustrerande?

– Ja det tycker jag. Verkligen. Man förbereder sig hela vintern för att det ska dra igång i början av maj och så gör det inte det. Vi skulle ha haft landslagsläger i Polen i mars månad, det blev inställt. Det blir lite hafsigt. Men man kan inte ligga på latsidan bara för att det inte blir någonting.

För Nilssons del blev uppladdningen lite extra laddad när han från ingenstans kallades ner till Polen för att köra med Urnia Tarnow under våren.

– Jag hoppade ju in och täckte upp för Iversen när han blev skadad. Jag var ju bara skriven där. När han blev skadad blev jag inringd så det blev ju ganska bra men samtidigt var jag inte heller förberedd för att köra då, säger han.

– Jag hade ju tränat själv. Jag hade inte startat med startgrind och inte kört mot några andra över huvud taget. Att då slänga sig in i polska ligan var inte det lättaste. Man behöver matchtempo innan man kör. Man kan jämföra med andra sporter. De tränar i timmar innan matcherna, jag hade suttit på cykeln i tio minuter innan första matchen. När vi kom igång här i Sverige hade de varit igång i en månad i Polen. Det blev ju inga träningar här i Sverige på grund av vädret, kan man säga. Det blev lite tätt inpå, men jag tog chansen och körde. Det kändes bättre än vad poängen visade så jag har en bra känsla.

Och det måste väl vara känslan man är ute efter här snarare än faktiska poäng på ett papper?

– Ja, exakt! Jag vet hur lite åkning jag hade i kroppen när jag åkte ner. Jag körde en match i Bydgoszcz där jag hade lite strul med grejer. Nere i Tarnow gick det mycket bättre. Jag hade två omstarter när jag ledde heaten och blev trea och tvåa istället. Så det var lite oflyt om man ska kolla på poängen. Men känslan är bra i alla fall.

Personliga relationer viktiga

Vårt samtal vänder åter till svensk speedway. Och det är inte ofta, men nu har Kim Nilsson bytt klubb igen.

Du är tillbaka i nygammal miljö i Rospiggarna och åtefrörenad med Peter Jansson. Hur är det att komma…”hem”?

– Hehe, ja det känns ju roligt. Någonstans är ju Rospiggarna det mest lokala för mig, säger Stockholmaren Nilsson. Det är lite av en nystart att byta klubb. Annars gillar jag inte att hatta runt sådär. Jag gillar att ha kontinuitet; att veta vad man får och vad man kan förvänta sig. Nu hade jag varit Masarna i fem säsonger och det kändes väl….Jag hade kunnat stanna i Masarna också men så dök det här upp och jag tyckte väl att det var ett bra avslut med ett guld i Masarana och det var kanske tid att göra någon förändring.

För de fem säsongerna i Masarna representerade Nilsson just Rospiggarna i fem år - ett papper på kontinuiteten, om något.

Vad är det som är viktigt för dig för att du ska stanna i en klubb så länge? Vad är det som gör att du blir kvar? Är det personliga relationer?

– Jo, Personliga relationer är väldigt viktiga, säger han direkt. Att man har förtroende för varandra. Det är saker jag värdesätter väldigt högt. Ska man köra för en klubb är tanken att man ska köra. Sen har man alltid krav på sig och presterar man inte blir man bortplockad. Men någonstans måste man ändå veta att tanken är att “De vill ha mig i klubben för att jag ska tillföra någonting. “Det är det jag har känt under alla de här åren. Jag har haft en stor uppgift i Masarna och jag kommer att ha en stor uppgift i Rospiggarna också. Det är någonting som jag gillar. Kanske inte att jag har något att säga till om men att jag kan påverka hur något kan vara, hur man kan tänka kring saker. Jag får ofta frågan hur man ska göra med vissa saker. Jag har ju lite rutin på det här och har ofta en åsikt om hur man kan göra och utveckla saker. Samtidigt är det viktigt att klubben har samma mål som en själv. Uppe i Avesta hade vi som mål att bjuda på en bra speedway och det tycker jag att vi har gjort, verkligen. Alla som har tittat säger att det har varit grym underhållning. Det är något vi har lyckats med tilllsammans - att bjuda på en bra show. Det är bara synd att det inte var någon publik förra året…!

"Du kan ju ställa en diagnos"

Peter Jansson sa vid ett tillfälle att du är “110 procent proffs” och att du inte gillar att lämna något åt slumpen. Har du alltid varit sådan eller har det vuxit fram? Och: Har du alltid samma rutiner inför varje tävling?

– Haha, ja det var bra frågor. På den första frågan: Jag tror att jag alltid har varit så, men när jag tänker efter tror jag att det inte har varit lika mycket hela tiden: Det har eskalerat lite och någonstans har jag nog märkt att det är min styrka. Att jag har full koll på allting och att jag inte lämnar något åt slumpen. Då har det kanske blivit att jag har tagit det ett steg till och till slut går det inte att göra så mycket mer, haha!

Han fortsätter:

– När det gäller matcherna har jag nog samma rutiner, det skulle jag säga. Det är kanske lite beorende på om man är hemma eller utomlands. Utomlands är det ganska svårt att göra exakt lika. Men här hemma ser matchdagen ganska lika ut varje gång.

Är det såpass att du är vidskeplig?

Han skrattar igen.

– Ja, alltså, du kan ju ställa en diagnos på mig om du vill, haha! Jag tror att tyvärr är det nog många idrottsmän som är så.

På banorna runtom det avlånga landet gick det väldigt bra för 31-åringen förra säsongen. Såpass bra att ingen svensk förare hade bättre snitt än Nilssons 2,250. Och bara fem förare var bättre i ligan. Är det något han tar med sig in i kommande säsong?

– Givetvis är det roligt att vara det och att kunna se tillbaka och veta att jag var snittbäst bland svenskarna. Men samtidigt är det en ny säsong varje säsong och det som har hänt är historia. Men man får en viss självsäkerhet när man vet att man kan prestera så bra över en säsong. Det bevisar ju att man har hittat en jämnhet i åkningen som kanske inte har funnits förut. Det är något jag har med mig.

Sätter du mål inför säsonger?

– Det är svårt i och med att det är så få individuella tävlingar. SM-finlaen är alltid något man vill lyckas i men det kan raseras så snabbt om något går fel där... Så det kan inte vara det stora målet. Det vore skillnad om det skulle vara en cup med åtta deltävlingar. Då kunde man kanske fokusera på det och säga att om man har lyckats med det så har man lyckats med säsongen. Någonstans sätter man målen efter ligakörningen. Det är små saker som kan avgöra SM-finalen. Jag sätter väl personliga mål om min åkning och allt runomkring och hur jag kan utveckla det. Rent sportsliga mål är väl att höja snitten i serierna jag kör. Sedan finns det saker jag vill förbättra i min körning - och det är svårt att bara bli. Det är något man måste träna sig fram till. Grundmålet är att höja snittet i ligorna.

Rospiggarna inleder säsongen 2021 borta mot Vetlanda den 3 juni. Gissa om Kim NIlsson är redo....