I artikelserien Fem Frågor snackar vi med personer kring sporten och ligan. Det kan vara lagledare, förare, kommentatorer eller andra. I den här upplagan har vi snackat med Rospiggarnas Daniel Henderson.
Förra veckan pratade vi med Linus Eklöf som, förutom speedwayåkandet, driver ett litet ställningsföretag i Eskilstuna. Idag pratar vi med Daniel Henderson som, förutom speedwayåkandet, är platschef på ett ställningsföretag. I Eskilstuna.
– Haha! Nej, det är inte samma firma. Däremot jobbar han mycket åt oss. Alla där är speedwayintresserade. Många som håller på med speedway är i samma bransch. Man umgås ju på ett sätt som gör att man dras till samma bransch, säger Henderson.
Här följer fem frågor till Rospiggarnas Daniel Henderson, som hade en fin säsong i Hallstavik förra året.
Vad är det som gör att det gick så bra för dig med Rospiggarna under 2020?
– Jag tar inte en säsong med en klackspark. Att det gick så bra för mig var att jag fick kontinuerlig körning. Jag fick åka många heat i många tävlingar på kort schema mot bra förare. Man fick in en rytm, säger han och fortsätter:
– Jag blev petad något heat när jag åkte dåligt och det använde jag som tändvätska och efter det gjorde jag det ännu bättre. Det är inte alltid lätt att göra det, man kan tycka att lagledaren är dum i huvudet även fast petningarna kan vara befogade. Man vill aldrig vila, man tycker att man alltid levererar fast man kanske inte gör det. Då är det bra att få en väckarklocka: “Nu får du f-n se över vad du håller på med.”
Och Henderson är inte sen att hylla såväl Rospiggarna som Peter Jansson i sammanhanget:
– Min förra sejour med Rospiggarna var inte så mycket. Jag åkte en tävling. Men jag kände mig jättevälkommen när jag kom hit. Alla tog emot mig med öppna armar och det kändes som att komma hem. Jag är jätteimponerad över hur bra det fungerade i Hallstavik, säger han och fortsätter:
– Peter har varit med väldigt länge. Han har väl varit lagledare sedan han var 20 eller något. Han och jag har kamperat mycket ihop och på den tiden jag körde isracing var det han som ägde mitt team, kan man säga. Han och jag har varit i Ryssland tillsammans och nere i Europa. Jag vet inte hur många tiotusentals mil vi har avverkat i bil och buss ihop. Vi känner varandra utan och innan. På så sätt vet han vilka punkter han ska trycka på och i vilka lägen han ska göra det. Alla förare är väldigt olika.
Hur tar du ett steg tillbaka för att analysera hur du har kört?
– Det är mycket video. Det är det som är så bra med att det är tv-sänt. Man kan på ett enkelt sätt gå tillbaka och se vad man gjorde i vissa heat och tävlingar och vad andra förare gjorde i samma tävling som var snabbare. Det blir lätt att analysera småsaker. Jag försöker spara ner mycket på telefonen och när det blir tid över kan jag sitta och kolla på gamla tävlingar eller heat och se vad jag gjorde bra och vad jag måste tänka till på. Sen blir man ju alltid sugen på att säsongen ska börja när man sitter och kikar mitt i vintern, haha!
** Du är inte den första - och troligen inte heller den sista - som har kombinerat just isracing med speedway. Hur mycket, om något, kan man ta med sig från iscraing till speedway? Och vad är det som gör att man kombinerar de två, är det för att få en kick året om?**
– Ja, man är dum i huvudet, skrattar han. Är man motorcykelfrälst, så…. Jag testade på isracing och fastnade. Det visade sig att jag var ganska bra och helt plötsligt befann jag mig där, på andra sidan Uralbergen i Ryssland. Det har varit skithäftigt och ingenting man ångrar, direkt. Även om det har varit en speciell upplevelse vissa gånger. Som när man får stopp på bilen i en skog 20 mil utanför Moskva i en skog någonstans, haha! Vi lyckades få en lastbilschaufför att bosgera igång vår bil.
Han fortsätter:
– Det är inte så mycket som man tar med sig mellan sporterna. Det är två skilda sporter. Det finns vissa moment som är snarlika men det är mest fördel för en isracingförare att åka speedway. Det är inte mycket fördel för en speedwayförare att åka isracing.
Vi skiftar ämne och fokus i vår dialog, till något mörkare.
Din morbror, Kenny Olsson, förolyckades 2007 i en speedwayolycka. Du sa i en annan intervju att trots det har du aldrig övervägt att sluta köra. Det för mig till en tvådelad fråga: Är du aldrig rädd därute och hur mycket kamperade du, din bror och din morbror ihop?
– Jag har aldrig blivit rädd, och skulle jag bli rädd så skulle jag lägga av på en gång. Min morbror var som en storebror för mig. Vi var väldigt nära, han och jag. Jag följde med på varenda tävling och var hans mekaniker ett tag. Allt började hos morfar från början, sedan via honom och brorsan. Så det har gått den långa vägen.
Henderson fortsätter:
– Det var en speciell händelse i livet när han försvann. Men det har aldrig kommit på tal att jag eller vi ska lägga av. Inte från någon i familjen eller oss själva. Samtidigt vet jag att han, min morbror, skulle bli skitförbannad om jag la av. Han skulle undra vad jag håller på med. “Skit i det där. Shit happens.” Det är ju så. Vi vet vad vi ger oss in på när vi sätter oss på speedwaycykeln. Och det har ju varit flera allvarliga olyckor som har gjort att man kanske har tänkt till på att det kanske är farligt. Men det har aldrig varit en fråga om att jag ska sluta på grund av det .
Till sist, vad ser du mest fram emot med 2021?
– Att få köra inför publik.