• Huvudpartners

Tisdag Tis 7 September Sep
Tisdag Tis 14 September Sep
Tisdag Tis 21 September Sep
Tisdag Tis 28 September Sep
Onsdag Ons 29 September Sep
Tisdag Tis 5 Oktober Okt
Onsdag Ons 6 Oktober Okt
Tisdag Tis 3 Maj Maj
Torsdag Tor 5 Maj Maj
Tisdag Tis 10 Maj Maj
Torsdag Tor 12 Maj Maj
Lördag Lör 14 Maj Maj
Tisdag Tis 17 Maj Maj

"Nu kan jag fokusera på att tvätta hojar och göra i ordning"

28 augusti 2021 12:00
Intervju

Han började köra speedway som åttaåring. Idag är den aktiva karriären förbi för 21-årige Jesper Persson. Istället mekar han åt sin kusin; Smedernas Pontus Aspgren.


Han svarar kvickt. Det går inte fyra signaler innan Jesper Persson är med oss i luren. Han står, inte helt överraskande, i garaget.

– Jag har precis varit och packat bussen för Allsvenskan ikväll. Idag blir det Eskilstuna hemma mot Indianerna.

För några år sedan hade den måndagsmatchen troligen tillhört honom själv, och hans cykel. Nu kan man säga att cykeln är hans. Men han kör inte längre. Efter en egen karriär i sporten la Jesper av och hoppade över till den andra sidan. Nu är han istället mekaniker åt sin kusin, Pontus Aspgren.

Hur allt började

Sporten ligger i släkten, något kusinen intygade i en intervju med Elitspeedway.com för några veckor sedan:

– Jag har alltid haft speedway i släkten på pappas sida - Aspgrensidan. Jag hade två farbröder som körde när jag var liten och Pontus har kört hela min uppväxt, säger Persson och fortsätter:

– Det skiljer tio år mellan oss så han har kört sedan jag var liten. Jag började åka lite cross när jag var fem-sex. Jag körde några år hemma, lite sådär. Sedan fick jag låna en prova-på-hoj av våran granne som är involverad i Masarna. Han kom och rullade över den en dag och frågade “Ska du inte åka upp och prova?”

Sagt och gjort. De åkte iväg och testade och sedan var unge herr Persson, då omkring åtta år gammal, fast. – Då tränade jag för skojs skull i två år. Sedan började jag köra guldhjälm. På den vägen var det. 2017 var mitt första år på 500, säger han. Under karriären representerade han Masarna i både division 1 och dåvarande Elitserien. Utäver det körde han även för Valsarna och Team Rapid i allsvenskan.

Vad låg bakom beslutet att lägga av?

Han funderar en kort stund. Sedan säger han:

– Det är en svår fråga. Den största delen var motivationen till att bli bäst - den fanns inte riktigt där. Då tog jag ett beslut att lägga av och så började jag skruva åt Pontus.

Den nya vardagen

Det var ingen slump att det blev så. Jesper och Pontus hade kamperat ihop tidigare, men på en lite grundare basis.

– Ja, jag har alltid varit med honom lite även fast jag har kört själv. Då var jag med och hjälpte till att tanka. Och då, när jag körde själv, var det mestadels för att jag skulle lära mig inställningar och allt runtomkring för min egen karriär. Jag har alltid tyckt att det är kul att åka speedway, att åka hoj. Allting runtomkring... var jag inte så motiverad till att göra.

Men gör du inte allting runtomkring nu utan att köra?

Han skrattar till.

– Hehe, jo. Men det är den delen. Jag flyttar pressen från mig själv. Jag behöver inte prestera på cykeln. Nu kan jag fokusera på att tvätta hojar och göra i ordning allt i garaget så bra jag bara kan så att Pontus kan åka ut och leverera - istället för att jag ska göra allt det där och åka ut för att försöka leverera. Det är svårt att förklara. Jag tjänar mer pengar på att vara mekaniker än när jag körde speedway själv. Men jag slipper pressen att köra, man sätter alltid stor press på sig själv.

Och du slipper jaga sponsorer.

– Ja precis. Jag slipper allt det. Jag behöver inte fysträna varje dag. Det är mycket sånt. Jag gör fortfarande mycket som mekaniker. Men det enda jag behöver göra är att göra mitt jobb så bra jag kan.

Tillsammans har de flugit genom ligan så här långt i år.

– Jag tycker att vi har gjort det jävligt bra, faktiskt. Han har varit högt uppe i snittligan och är väl fortfarande med i toppen. Jag vet inte var han ligger nu men det borde vara topp tio. Vi har gjort säsongen jättebra. Vi har snabba motorer och han åker bra på hojen och känner sig bekväm. Han får vara skadefri. Det är en stor fördel, säger Persson.

Har ni aldrig råkat i luven på varandra?

– Nej, det har vi inte, säger Persson och fortsätter:

– När han kommer in under en tävling så säger han vad han tycker. Då kanske jag håller med och säger “Då gör vi si och så.” Eller så håller jag inte med och då säger jag vad jag tycker och han tar åt sig vad jag säger så får vi komma överens.

Tack vare deras tidiga relation kring sporten och även Perssons egna körande kan duon undvika mycket groll som annars kan uppstå – Jag var ju inte på hans nivå. Jag har inte så mycket men jag har en känsla när jag kan prata med honom och vad jag inte ska säga, som vissa kanske inte har. När man har sin farasa som mekaniker, då brukar det vara mycket tjafs. De säger ju bara rakt ut vad de tycker.

Persson fortsätter:

– Om Pontus går ut och gör bort sig i en sväng så att han blir omkörd går ju inte jag fram och undrar vad han gjorde. Så är det ju mycket med farsor, de går fram och säger “Vad fan gjorde du sådär för?” och så är det igång. Det är väl att jag vet sånt.

Samtalet närmar sig slutet men det är en fråga som behöver få svar.

Blir du lika glad när han kör in en trea som när du själv gjorde det?

– Ja, det är samma. Jag lever mig in lika mycket nu som när jag körde själv. Han har ju pressen på sig när han åker ut. Men jag lever mig in lika mycket, avslutar Jesper Persson.