Det är de som arbetar i skymundan. De, vars brinnande passion för föreningen och sporten präglar all deras lediga, vakna tid. Vi möter Dackarnas Mikael "Gandi" Gandskog - den ödmjuke eldsjälen med de stora drömmarna.
Maskineriet i en idrottsförening är fullt av viktiga kuggar. Utöver styrelsemedlemmar, ledare och individerna som i slutändan avgör resultaten ute i rampljuset, måste en hel rad andra kompontenter fungera för att helheten ska gå ihop. Den viktigaste delen är kanske de som arbetar i det tysta. Bakom kulisserna. Den viktigaste delen är eldsjälarna. Det är de som står för fikaförsäljningen. Det är de som ser till att matchprogrammen är utskrivna och att banorna är i gott skick för att skapa den bästa möjliga upplevelsen för såväl åskådare som alla utförare.
Inom speedway är de ideella krafterna många. De som, utöver sina heltidssysselsättningar, lägger timmar, dagar och veckor på det som de brinner för allra mest. En av dessa hängivna eldsjälar är Mikael "Gandi" Gandskog som har följt sin klubb Dackarna sedan en lång tid tillbaka. Både som supporter men också som såväl ledamot, banskötare som supporterbusschaufför.
Tog fart i början av 2000
Jag ringer upp Mikael på förmiddagen och möts av en glad småländsk dialekt på andra sidan luren. Som mjölkbilschaufför har han inte sovit alltför många timmar, trots en lång arbetsnatt på ett halvt dygn i det tysta.
– Jag var hemma vid fem på morgonen och så gick jag upp vid nio. Jag brukar inte sova så länge.
Mikael Gandskog har genom åren varit banchef för Dackarna, men har på senare tid trappat ner. Möjligheten att få uppleva den adrenalinsuktande sporten ur ett supporterperspektiv har blivit än större - men jobbet med internationella tävlingar finns dock fortsatt kvar. Gandskog har jobbat med banor Europa runt, i bland annat walesiska Cardiff samt i Danmark, och har bara i år tre bokade tävlingar - i bland annat Warszawa. Det råder inga som helst tvivel om att det är en speedwayfantast jag möter på andra sidan luren.
I vårt samtal är det sällan namnet Mikael som nämns. Gandskog har sedan barnsben fått smeknamnet "Gandi", som enligt honom själv inte uppkom för att han på något sätt ska ha något gemensamt med den indiske frihetskämpen (Mahatma Gandhi).
– Om du inom speedwayen säger Mikael Gandskog är det nog inte många som vet vem det är. Det har alltid varit Gandi. Det hände någon gång när jag var liten - det dök bara upp och sen har det fastnat på något sätt.
Det bor inte en liten Gandhi i dig då?
– Inte riktigt! Fler och fler började kalla mig det och när man tänker efter är det väl lite komiskt, skrattar Mikael.
Att vara en eldsjäl brukar oftast vara synonymt med att man har funnits med och följt föreningens fotspår under en längre tid. För Gandis del började det på riktigt i början av 2000-talet, men intresset för motorsport i allmänhet och speedwayen i synnerhet sträcker sig än längre bak i tiden.
– Det började med att jag var med i Målilla Bilsportsklubb, vilket är i samma området som Dackarna har. Där var jag både styrelseledamot och körde folkrace och sådant också, förklarar Mikael och fortsätter:
– Successivt skapades ett samarbete mellan oss och vi hjälpte varandra mycket. Då blev det också så att jag hjälpte Dackarna mer och mer - detta var någon gång i början av 2000-talet. Att jag brann så mycket för det och dessutom bodde i trakterna gjorde det hela ganska naturligt.
"Det är ren glädje"
Speedwayen växer och var under 2018 Sveriges tredje största publiksport. Efter hockeyn och fotbollen är det de ovala banornas läktare som är de mest välfyllda. Dackarna, som hade dryga 3700 åskådare per match förra säsongen, ökade under fjolåret sitt snitt med 11% och är Elitseriens tredje största publiklag efter Smederna och Rospiggarna.
Trots att speedway lockar till sig tredje mest publik i Sportsverige är gemenskapen och den familjära stämningen något som sticker ut. Relationerna mellan supportrarna är goda och något tumult eller hat på läktaren är det knappast tal om, menar Mikael.
– Man hejar på sitt egna lag och det blir såklart jubel och flaggor som viftas när poängen trillar in. Men alla på läktarna sitter och pratar mellan heaten och har det trevligt, säger Mikael och fortsätter:
– Oavsett om du är på hemmaplan eller åker på en bortamatch är du en stor familj. Man står och pratar med motståndare - du skojar och har jättetrevligt. Under stridens hetta kan man undra varför någon gjorde si eller så, men om man ska jämföra med ishockeyn eller fotbollen; jag har aldrig någonsin sett något bråk eller liknande överhuvudtaget under alla mina år, konstaterar Mikael bestämt.
Är det någon skillnad vad det gäller den biten utomlands?
– Även när jag har åkt och kollat utomlands har jag aldrig någonsin upplevt något sådant. Det är tjo och tjim - ren glädje helt enkelt. Det spelar ingen roll om du är i Polen eller Danmark - det är alltid riktigt skoj.
Vi stannar till med att prata om svensk speedway kontra den internatinoella eliten - där främst publikantalet på läktarna är den stora faktorn som skiljer ligorna åt.
– Folk brinner ju för sport överallt. Visst, kommer du till Polen har du ett helt annat publikstöd. Jag har varit på ligamatcher utomlands också - och det är knökfullt även på dem. Att få den siffran hos sig hade varit intressant. Det blir ju mer och mer företagsstyrt här med - och det är också nödvändigt för att du ska kunna få det att fungera med ekonomin, förklarar Mikael och fortsätter:
– Speedwaysporten bygger på idell arbetskraft, som så många andra sporter också gör. Det är inte lätt att få folk att jobba idellt tyvärr. Här i Målilla har vi haft så fruktansvärt mycket pensionärer som har brunnit för det här, men det faller ju bort - undan för undan. Det faller bort fler än vad det fylls på med folk som har det intresset för att kunna göra det. Hade vi inte haft så många funktionärer som vi har haft hade det aldrig kunnat funka.
Det märks upprepade gånger under vårt samtal att Gandi brinner för speedwayen. Att det är den absoluta favoritsporten råder det inga tvivel om, men vad är det egentligen som gör att det är just motorcyklarna utan broms som hjärtat klappar lite extra för?
– Det finns inget annat. Jag har tagit ledigt många timmar för att kunna vara med på speedwayen, inleder han och fortsätter:
– Det är kombinationen av det sociala och den stora spänningen. Den familjära och fina gemenskapen - tillsammans med jublet efter ett tight race. När förarna i princip ligger i knäna på varandra innan någon drar ifrån och vinner, det är en stor spänning.
En typisk speedwaysupporter
Vad är det egentligen som kännetecknar en typiskt speedwaysupporter? Kanske är den största faktorn det faktum att, oavsett hur mycket man brinner för sitt lag, även kunna se och hylla det sportsliga i motståndarlagets viktoria.
– Jo, men jag är nog en typisk speedwaysupporter. Jag brinner så in i helsike för sporten, medan till exempel min sambo är totalt ointresserad. Jag fick med henne en gång, men hon satt där och tänkte väl ungefär "är det slut snart?", skrattar Mikael och fortsätter:
– Jag glädjs ju även med motståndarlaget - och det tror jag att många gör, även om man känner lite besvikelse över sitt egna lag. Det är också något som inte finns i många andra sporter, där det bara finns ett läge och det är att det ska vara vinst - annars är det skit alltihop.
Och hur många matcher ser du varje säsong?
– Hemmamatcherna ser jag samtliga. Bortamatcher har blivit mindre sen jag bytte jobb. Ett år missade jag bara en GP-tävling - och det var i Australien. Det var lite roligt, för då har sambon sagt "ska du till Australien någon gång åker jag gärna med!". Men då tänkte jag att har hon inte varit med innan får hon inte hänga med nu, skrattar Mikael.
I just Dackarnas supporterförening Spinning Wheels är följet stort - under såväl hemma- som bortamatcher. Föreningen har god kontakt med övriga lags supportrar inför sina ankomster, dit man anländer med minst en buss - varje gång.
– Det har inte varit så mycket de senaste åren, men tidigare har jag ständigt varit på både borta- och hemmamatcher. Jag körde bussen förr och såg då alltid till att vi fick resorna till våra bortamatcher. Som mest var vi fyra bussar. Det var när vi åkte upp för att möta Bajen uppe i Stockholm. Det var riktigt häftigt. Numera är det oftast en buss som vi fyller, men ibland lite mer.
– Det är det vi jobbar på i styrelsen i Spinning Wheels. Att vi alltid ska ha en buss som åker oavsett hur mycket folk det är. Folk ska inte behöva fundera över om det blir en buss eller inte, den ska alltid finnas. Det blir en del matcher längre bort, som uppe i Avesta eller Halstavik, som dessutom kan vara mitt i veckan. Då blir det svårare att få med folk, men eldsjälarna åker med. De missar aldrig någonting.
Har du någon utpräglad favoritförare - eller någon som du kanske följer lite extra?
– Jag skulle nog inte säga att jag låser upp mig på någon. Men visst finns det många trevliga förare som man alltid tar sig tid. Då vill jag inte säga en eller någon annan, utan det är många som verkligen är jättetrevliga - både på och vid sidan av banan. I och med att man har åkt runt så mycket har man skapat sig kontakter i egentligen alla klubbar och även många andra förare.
Till skillnad från andra sporter är speedwayen inte alltför sällan fokuserad kring de individuella utövarna - förarna. Trots att man tillhör Dackarna kan man köra för andra klubbar, i exempelvis Allsvenskan, under säsongen - och dessutom köra internationella tävlingar utan att representera en specifik klubb. Och just förare har Gandi träffat många, såväl svenska som internationella.
Vi återgår till Spinning Wheels och det arbete för att föra såväl sin klubb som speedwayen i Sverige framåt. Inför matcherna bistår de med diverse olika förberedelser, som bland annat flaggor till läktarna. Under de senaste åren har föreningen dessutom delat ut "Bakdäcket" till vilka de anser har presterat bäst på banan. Där handlar det inte enbart om vilka som har tagit flest poäng, utan även de som agerat i skymundan och hjälpt laget till seger på andra vis. Under hemmamatcherna har dessa även delats ut till bortalagets förare - vilket återigen knyter ihop säcken i den familjära känslan över sporten.
– Det är medlemmarna i supporterklubben som röstar fram och väljer ut vem de anser har varit bäst. Under hemmamatcherna har vi även givit till bortalag. Då har vi istället delat ut en överraskningspåse. Vi har haft ett samarbete med Stensåkra, vilket gjort att vi kunnat fylla den här påsen med en massa korvsorter och sånt. Det har varit rätt roligt! Det har blivit lite jippon genom åren - det är sådant man gör för att visa upp sig och synas.
Under 2018 blev det en tung förlust för Dackarna i finalen mot Eskilstuna Smederna. Mikael, som givetvis fanns på plats, menar dock på att stödet från supportrar och tänket hos föreningen inte rubbas, trots att Dackarna allt som oftast tillhör toppen och dessutom kan stoltsera med fem SM-guld.
– Något jag ser ofta i olika klubbar är medvindssupportrar. Jag måste säga att i Spinning Wheels och Dackarna är vi verkligen med i med- och motgångar. Sitter man på bussen på vägen hem märker man såklart om det har blivit en seger eller en förlust. Man diskuterar lite om vad som kunde ha varit annorlunda. Man hänger lite läpp och tänker "vafan, det kunde ha gått bättre", men sen är det nya tag och fokusera på ny match nästa tisdag, så kör vi igen! skrattar Mikael.
Och Gandi är också ödmjuk och återigen tydlig med att kunna se båda sidor av myntet.
– I och med att jag har varit med så länge får jag ofta frågan vad jag tycker om lagsammanställningen och hur laget är byggt. Jag kan säga så mycket som att jag har trott på Dackarna i många år nu. Ser vi till ifjol gick det inte fullt ut. Det andra laget var bättre och jag brukar alltid inför matcherna säga "må bästa lag vinna, oavsett om det är ni eller vi" till motståndarfansen, för det är så det är. Om det är bortalaget som är bättre och har bättre dagsform så ska de ju stå överst.
"Det är en utsatt sport"
På frågan om förhoppningar om speedwayens framtid grundar sig det mesta i just intresset. Sporten ligger i topp publikmässigt, men för att komma i klass med fotbollen och hockeyn är det framförallt ett än mer ökat intresse som måste till - ett intresse som är relativt svart och vitt enligt Gandi.
– Den ständiga frågan i både Dackarna och supporterklubben - och egentligen överallt - är ju vad vi ska göra för att höja intresset. Jag tror att att speedwayen är en sån sport där det inte finns något mellanting. Antingen gillar du det - eller så gillar du det inte. Du kan bjuda med dig något företag och dess anställda på en match och på det sättet få upp intresset - och de som brinner för det kan du få tillbaka. Vissa kanske börjar tänka på annat, som att det är dåligt väder, som gör att de inte kommer. Då brinner man inte för det, då är det inte lika roligt. Är du riktig supporter tänker du inte på det, utan går på matcherna ändå.
– Det är en utsatt sport. Regnet ställer till det ofta. Jag har varit med om att ställa in tävlingar, bland annat under mitt sista år som banskötschef i Målilla. Vi har haft mycket problem med regn genom åren.
Drömmarna hos en speedentusiast skiljer sig inte från någon annan. Vissa är små. Andra? De är lite större.
– Jag skulle vilja ha tak som man kan styra för att slippa att ställa in. Då snackar vi ju mycket pengar. Vet du vad Eurojackpot är? Jag har med två rader där varje fredag, säger Mikael och avslutar med att berätta om den stora drömmen om mångmiljonerna:
– Min dröm är att få sätta mitt namn på G&B Arena, byta det till "Gandis Arena" och bygga ett tak. Lite häftigt hade det varit att åka ut och sätta sig med dem och ta diskussionen om att bygga ett tak. Det vore en upplevelse, avslutar Gandi med ett skratt.
Mitt samtal med Mikael "Gandi" Gandskog är över - och snart åker han återigen genom natten med drömmarna om att få sätta sitt namn på arenan som blivit hans andra hem. Och vem vet? Kanske är det Gandi som har kammat hem drömvinsten nästa gång.
Då vet vi vart vi ska rikta blickarna.