Fem frågor till Micke Teurnberg

Micke Teurnberg vann lag-SM som förare med Rospiggarna 1995, 1997 och 2002. Han hade en lång internationell karriär utöver det och under nio av de elva senaste åren var han lagledare för klubben, där han såväl tacklade motgångar som förde klubben till framgångar. Något som både var lärorikt – och farligt.

Teurnberg, som bott i Hallstavik i hela sitt liv har starka band till Målilla. Väldigt starka.

– Min pappa är född i Målilla och han flyttade upp till Hallstavik i 25-årsåldern. Men min farmor var ganska känd därnere och hade tobakshandel och bokhandel. Hon dog 1985 och ligger begravd där. Min farbror hade jag där och han dog för en tio år sedan. Gammelfarfar var stins och ligger också begrav där. Han ligger på någon K-märkt grav där, säger han och fortsätter:

– Det är ett ganska ovanligt namn och det kommer fram äldre och pratar om hur de minns min farmor. Jag är ganska bekväm med miljön, jag var där ganska mycket när jag var yngre och jag var på jättemycket speedway när jag var där. När vi var nere i Målilla på somrarna var höjdpunkterna att få gå och titta på några matcher. De körde ju i högstaserien då medan det då i Hallstavik var på en lägre nivå.

Här följer fem frågor till Micke Teurnberg:

Du har "kommit hem" till Målilla i en roll som inte bara innefattar lagledarbiten, kan du berätta lite om vad ditt arbete med marknadsföringsgruppen och även GP-tävlingen? Blir det inte för mycket?

– I Hallstavik var det extremt. Det gör jag inte om. Jag var allt ett tag. Jag byggde upp det från noll i princip. Vi var nere och vände i botten. I Hallstavik var jag ordförande i två säsonger, jag var marknadsansvarig...ja, jag var allting. I styrelsen, lagledare, sportchef. Jag var GP-ansvarig när vi fick GP dit så jag satt mycket med kommunen. Jag jobbade väl ihjäl mig lite, berättar han. Jag var ute och föreläste om det också. Från “Skuld till guld” hette den. Men efter 2018 kände jag att det fick vara, vi fick brons där. Vi kom trea det året och det hade varit fantastiska år. Jag kände att det inte kunde bli bättre. Då var det bara att släppa det och gå vidare.

– Skillnaden i Dackarna är att där är det en helt annan organisation. Där är jag en del av det. Jag vill inte vara den som levererar allt. Jag tycker och tänker när de frågar. Marknadssidan, givetvis. Där är jag fullt inne. Men det är inte som i Rospiggarna. Där skulle det vara alltifrån korven, och färger på kiosken och allt det där. Då mådde jag inte bra, det var högt blodtryck och hela den biten. Jag maxade allt. I slutet på 2018 testade jag hur många timmar jag var tvungen att sova och allt det där.

Du lämnade lagledarrollen för Rospiggarna hösten 2018. Efter lite expertjobb i TV är du tillbaka, hur mycket har du saknat den biten?

– När jag lämnade den rollen började jag med ESS och körde marknad. Jag sålde åt Rospiggarna också. Trots att jag var utan lagledarjobb var jag ganska involverad i sporten och jag såg ganska mycket speedway. Sen var det väl inte just det, att kliva tillbaka som lagledare. Jag hade det ganska lugnt och skönt. Samtidigt kittlade det och jag har nog fått lite abstinens. Dackarna är en bra klubb och de kom med en helhetslösning. Det passade med var jag befann mig i livet, säger han och fortsätter:

– Jag har ju sett väldigt mycket speedway. I år blev det mycket TV från både Sverige och Polen. Det är väl inte så att jag har tänkt att det är något som jag hade kunnat göra bättre som lagledare. Men jag vet vad som krävs och det är kul att vara involverad. Visst kan jag sakna kontakten med förare och allt det där men när jag gör något så är jag så fokuserad på det. Så när jag har varit på matcher har jag mest tänkt på hur reklamskyltarna har suttit och allt det där.

Med de nya polska reglerna - att en förare som representerar en klubb i högstaligan där bara får köra för ytterligare en klubb - har många klubbar tvingats tänka om. Kom den regeln som en chock och hur har du anpassat ditt arbete efter den?

– Nej det gör det inte. Det där har det pratats om i flera år om man läser mellan raderna så de som säger att de är chockade... det är nog inte hela sanningen. Jag tror att vi inte ska vara för beroende av förare från polska Extraligan. I mitt arbete har det inte varit något annorlunda. Det här hade jag på känn redan för ett år sedan. Vi får se hur utvecklingen där blir, det beror nog på hur starka de polska förarna är. Säger de att de vill köra i Sverige, så får vi se, svarar han.

I våras fick ESS-klubbarna 560 000 kronor vardera. Nu under hösten har ytterligare ett bidrag, om 340 000 kronor, från RF kommit till speedwayklubbarna. Det är många som ska dela på den lilla pengasäcken, hur mycket hjälper pengarna ni får nu?

– Nu har jag ju inte jobbat i någon klubb på det sättet men det är klart att det betyder oerhört mycket. Det har ju körts en säsong utan publik. Det har kapats och skurits för att hålla igång. Vi har haft igång ungdomsverksamheten och även kört en serie. Men utan det vet jag inte hur det hade gått. Det kostar att dra runt det här, även nu när det inte körs någon speedway.

Till sist, Målilla är inte någon stor ort men det är något speciellt i speedwaysammanhang, går det att sätta ord på?

– Det blir lite svårt. Jag är uppväxt här, säger han med ett skratt. Men han fortsätter:

– När man är inne i sin egen bubbla och kör tänker man nog inte på det. Men nu, när jag är äldre ändrar jag perspektiv. Målilla är tradition. Det är en stark tradition. Det är ett väldigt starkt namn med väldigt duktiga speedwayförare. Dackarna, Nils Dacke, där har du det. Nu bor det 1500 personer i Målilla men det kommer folk från hela Småland; Kalmar, Växjö, Vimmerby, Oskarshamn, Åseda. Uppåt Kisa - då är du inne i Östergötland. Överallt är det Dackarna. Det har jag märkt nu när jag har varit nere. Jag har en övernattningslägenhet i Hultsfred och när jag har varit ute och gått har folk kommit fram och velat prata speedway. Jag blir lite chockad. Jag har väl varit med på tre-fyra bilder lokaltidningen med olika förare sedan jag kom och….

Orden fastnar lite innan han fortsätter, med energi och eftertryck:

– Jag har fått prata speedway som aldrig förr. Det var stort i Hallstavik och Roslagen. Men här är det större. Det är genuint. Det finns nästan i deras DNA. Att man har lyckats…: Man har en arena som ligger mitt i skogen och arrangerar GP. Att man lyckas med att få det till lilla Målilla och “arenan ute i skogen” är något som man pratar om internationellt. Det ska inte gå men det gör det. Det är en fantastisk arena i det lilla samhället. Det är en stark organisation. Stark styrelse, starka människor. Här känns det väldigt bra. Jag hade inte hoppat på det här om jag inte trodde på det. Man jobbar bra och kuggar i varandra, avslutar Micke Teurnberg.