Han började köra speedway som tolvåring hemma i Perth och därifrån tog det fart – fort. Men allt har inte varit spikrakt uppåt för den trippla världsmästaren. I en lång intervju med Elitspeedway.com pratar Tai Woffinden om karriären, kärlek, familjen och en hektisk vardag.
{!A}
Solen skiner över Glottra Skog Arena. Indianerna har upptaktsträff och truppen är fulltalig. Efter en liten uppvaktning för Piotr Protasiewicz’s 20 år i klubben surrar fans och media runt. I en fåtölj sitter Tai Woffinden och pratar i telefon. Ett samtal hinner knappt ta slut förrän nästa börjar. Det är mycket att stå i för en speedwayförare som också driver ett par företag.
Klubben kraftsamlar inför säsongen och på lagets egen upptaktsträff hemma i Kumla samlas supportrar, funktionärer och media för bilder, intervjuer och samtal. Laget slutade sexa förra året och försvann sedermera i slutspelet mot blivande mästarna Smederna. Vi sätter oss på ett kontor för att komma bort från sorlet. Tai Woffinden sparar ingen tid:
– Ledningen har jobbat hårt under vintern, både med laget och arenan, som du ser. Alla är redo att köra igång. Vi slutade sexa men jag tycker att vi borde ha slutat högre än så.
Han fortsätter:
– Målet i år är guld, absolut. Vi satt och snackade lite förut och alla fick skriva vad lagets mål borde vara på en lapp. Alla skrev SM-guld. Så inställningen finns där. Nu måste vi hitta bra kombinationer och se vad vi kan göra.
Kopplar bort direkt
Med matcher i Sverige, England och Polen samt GP-tävlingarna är en säsong en intensiv resa från början till slut för världsstjärnan. Men så fort det är över kopplar han bort. Det kan gälla en match eller en hel säsong.
– Efter Torun tävlade jag i Bydgoszcz innan Ekstraliga-galan. Därefter stängde jag av speedway från mitt sinne, säger han.
Kan du stänga av det när som helst?
– Ja, jag kan gå ut från det här rummet och inte ägna en tanke åt speedway. Då åker jag hem och slappnar av med min familj. När jag är på banan är det 100 procent speedway. Men om jag hade speedway runt mig hela tiden skulle jag gå under, tror jag.
Utanför det kontor vi lånat fortgår surret och en äldre herre kommer försiktigt in med ett autografblock:
– Får jag störa? säger han på engelska.
Världsmästaren ler stort, vinkar in honom med ett ”självklart, kompis”. Han skriver sin namnteckning på blocket och mannen tackar ödmjukast med orden:
– It’s a bit late but congratulations to the title. You’ll grab another one this year, huh? Now you’re almost as big as Fundin.
Tai Woffinden ler igen och tackar och vårt samtal fortsätter.
– Jag kör inte så mycket med sociala medier. Jag laddade ner Twitter igen men de har ändrat allt så man nu får förslag. Jag vill inte ha förslag. Det är kaos, bara speedway. Jag tog bort massor på mitt konto när jag såg det.
Han berättar att han har satt en grundregel inom sitt eget team. En deadline för speedwaysnack:
– Jag har en klocka. När vi åker från en tävling har alla en timme på sig att prata speedway på olika sätt. Vi debriefar den gångna tävlingen. Sedan är det slut. När klockan ringer byter vi ämne. Då pratar vi om helgen som kommer, om livet, vad som händer i världen, Formel 1, MotoGP. Allt annat.
Följer du några andra sporter eller är det bara motorer som gäller? Gillar du fotboll till exempel?
– Jag hatar fotboll. Men jag följer AFL (Australian Football League) och West Coast Eagles, det är mitt lag.
Cricket? Det är ju hyfsat stort i dina trakter…
– Det är för tråkigt! 2020 är det den korta, va? De slår ju bara på bollen och sedan tar det ju dagar! Jag kan inte sitta still i sex minuter! säger han och ler stort.
En titt på hans Instagram-konto ger en inblick i det viktigaste i hans liv. Visst finns det speedwaybilder, men mycket handlar om familjen som består av frun Faye och dottern Rylee.
– Rylee är 17 månader nu. Det är fantastiskt. Att ha barn är en fantastisk känsla. En känsla som bara folk som har barn kan förstå, tror jag. De som inte har barn vet inte hur det är. De tror att de vet men det är inget emot hur det är på riktigt. De kommer att förstå när de får barn.
Han blir nästan saklig men det är med djup inlevelse Woffinden fortsätter prata:
– Man kan ha kärlek till många saker. Man har kärlek till sin fru. Man har kärlek till sina barn. Och man har kärlek till sina vänner. Allt är kärlek, men det är olika former av kärlek. Eller hur? Har du barn?
Ja.
– Då förstår du precis. Men för att fortsätta: När jag är på banan är det 100 procent speedway – oavsett om jag har barn eller inte. Jag har alltid haft det fokuset genom hela min karriär. På banan är det jag och min motorcykel. Jag är redo för alla utmaningar oavsett om banan är torr, mjuk, hård, blöt eller dammig.
Kometkarriär – av en slump
Hans karriär har i mångt och mycket varit en saga – och allt började hemma i Australien, av en slump. Detta trots att speedway funnits inom familjen länge – Tais pappa Rob Woffinden körde själv i unga år. Men Tai blev inte pushad mot speedwayen av sin far – tvärtom:
{!B}
– Han ville inte att jag skulle köra speedway. Han pushade mig inte alls däråt. Jag körde lite motocross när jag var liten. Vi var hemma hos kompisar till familjen. De hade en del mark och vi körde motocross där under en helg. När vi gjorde i ordning motorcyklarna efter lördagen såg jag två andra motorcyklar stå undanskuffade i ett hörn. Det var speedwaycyklar. Jag ville testa och blev fast direkt. Mina föräldrar sa att jag var tvungen att välja. Vi hade inte råd att ha både motocross-cyklar och speedway-cyklar. Jag var tolv år då och valde speedway.
Ett val han antagligen inte ångrar idag. Karriären tog fart nästan direkt. Hans allra första tävling var ett australiskt U16-mästerskap redan efter ett par veckor på speedwaycykeln:
– De hade inte tillräckligt med förare så jag fick hoppa in. Holder (Chris Holder, red. anm.) körde också i det loppet. Troy Batchelor (idag i Vetlanda, red. anm.) vann det loppet minns jag. Jag borde inte ha varit med där ens, men jag körde. Jag slutade väl sist, haha!
Det australiska U16-mästerskapet är uppdelat på två dagar. Den första dagen, där Woffinden troligen hamnade sist, består av individuella tävlingar medan man under den andra dagen kör i par. Och Tai Woffinden hamnade i par med ett, numera, välbekant ansikte:
– Jag hamnade i par med Holder! Det är något vi har snackat mycket om. Vi har ju tävlat i Polen, Sverige och på GP-nivå nu. Det är en rolig story. Vi har vuxit upp ihop på banan, kan man säga.
Efter att den unge Woffinden vunnit Western Australia Championship stod han inför ett nytt vägskäl i sin begynnande karriär – och i livet. Antingen skulle han åka till Adelaide – ungefär fem timmars flygning österut i Australien – för att vinna det nationella U16-mästerskapet eller så skulle han till England för att fortsätta utvecklas. Det blev England.
– Det var ett stort beslut även för mina föräldrar. De fick lämna Australien för att flytta till England. De fick lämna sitt liv där.
”Han var min bästa vän”
Flytten gick till Scunthorpe i England där familjen levde knapert inledningsvis. De första tre åren spenderades i en husvagn men karriären fortsatte uppåt. Med pappa Rob vid sin sida nådde Tai nya höjder varje år.
– Vi hade inga pengar och det var lite tufft. Men jag vann. Jag vann National League med Scunthorpe. Sedan flyttade jag till Rye House, började som reserv men vi vann allt. Samma sak i Wolverhampton. Jag började som reserv 2009, sedan vann vi Elite League. Det var min pappas sista år.
På sin rygg har Tai Woffinden en tatuering med sin pappas sista brev till honom. Inte ens 50 år fyllda gick Rob Woffinden bort i början av 2010. Jag frågar om vi kan prata lite om deras relation:
{!C}
– Min relation till min pappa var suverän. Vi gjorde allt tillsammans. Vi åkte till stranden, vi körde motorcykel. Vi gjorde allt. Han var min bästa vän – fast han var ju också min pappa, om du förstår, säger han och tar ett andetag innan han fortsätter:
– Han hade cancer i bukspottskörteln och cancer i levern, vilket är lite lustigt. Det är något som ofta drabbar de som dricker mycket alkohol, men han drack knappt. Jag tror att han drack två glas under hela sitt liv.
Rob Woffinden fick behandling för sin cancer, men hade inte oddsen på sin sida.
– Pappa fick behandling och satte ett mål att han skulle leva genom julen 2009. Doktorn sa att det kanske skulle bli svårt men han gav i princip långfingret till läkaren och kämpade på och han klarade sitt mål. Pappa dog i januari 2010.
Faderns bortgång tillsammans med en karriär som till synes inte hade några övre gränser blev för mycket, troligen på flera nivåer.
– Jag körde VM, men jag var inte redo för det. Pappa hade sagt att jag inte var redo men jag ville. Jag var ung och hade aldrig mött en motgång på banan. Men där och då gick det inte. Jag tänkte bara ”Det är klart jag klarar av det här.” Jag såg att Holder klarade det, så varför skulle inte jag göra det?
Motgång blev till enorm framgång
En fin tanke, men en omtumlande tid hade tagit ut sin rätt. Tai Woffinden valde att sluta med speedwayen:
– Jag började festa och spårade ur under tre månader hemma i Australien. Jag ville börja jobba som murare. Men så kom jag i kontakt med en sportpsykolog och vi började punkta ner allt. Jag skrev bokstavligen talat ner allt på ett papper och under 2011 jobbade vi verkligen hårt med alla de punkterna.
2010 var året då det nästan tog slut. 2011 var året då allt började om. Woffinden blev en ny person med en helt nyfunnen styrka och det dröjde inte länge förrän det gav resultat. Bara två år senare fick han en wildcardplats till Grand Prix-tävlingarna.
– Då såg jag min chans. Jag sa till mig själv att: ”Nu har jag gjort allt det här. Jag har byggt upp allt. Jag är redo.”
Och det var han onekligen. Framgångssagan från början av karriären hade fått ny fart och den kulminerade med att han det året, 23 år gammal, blev världsmästare för första gången.
Det är en sjuhelsikes story.
– Ja, och det var bara min första titel.
Tai Woffinden ler. Han är van vid uppståndelsen. En ny säsong står för dörren och för Tai blir det andra året i Indianerna – men han har kört i Sverige längre än så:
– Jag började köra i Sverige när jag var 18 år. Då körde jag för Vargarna. Mitt första lopp i Sverige var tidigare än så: Karlstad Open 2006.
Hur är din svenska?
– Den är sådär. Alla pratar engelska här så det har inte gjort att jag har behövt lära mig språket. Jag kan beställa en kaffe och säga artighetsfraserna, ungefär. Jag försöker att anpassa mig till varje land jag är i och ta seden dit jag kommer.
Polskan då?
– Min polska är bättre, absolut. Normalt börjar man ju med de fula orden, haha! Det är där det börjar. Folk lär en alltid fel ord och man blir lurad.
Har dina kompisar lurat dig vid olämpliga tillfällen?
– Det har hänt, ja. Jag har försökt beställa en kaffe och någon har sagt åt mig att säga en viss sak och så blir baristan helt ställd eller förnärmad när jag sagt det. Då har man åkt dit igen, men det brukar sluta bra ändå, skrattar han.
Håller sig sysselsatt
Livet ler mot Tai Woffinden. Den trippla världsmästaren siktar på en ny titel för egen del samtidigt som han ska föra sina klubbar så långt det går i respektive liga.
– Jag har kul i livet och njuter av det jag gör. Så när jag kommer hem är jag med familjen och bygger på huset. Det är ett enormt projekt! Vi har hållit på i ett och ett halvt år än så länge, säger han.
Det låter som en totalrenovering
– Det är det. Vi köpte en förfallen gård så vi bygger upp och om allt från början: Vi byter tak, trappor, fönster, golv. Vi drar ny el – alltihop. Jag gör inte elen och inte värmen, men jag drar rören och alltihop sånt. Vi har en grävmaskin där hela tiden så jag lägger dräneringen och allt sånt själv.
Jag läste att om du inte körde speedway så har du sagt att du troligen skulle jobba som murare.
– Absolut. Det skulle jag. Kolla här vad jag bygger nu, säger han och tar fram ett par bilder på telefonen. De föreställer en kombinerad stenugn för pizzabakning och grill.
– Det är mitt nya lilla projekt. Här blir det ett bord, här är grillen och där blir ugnen med en skorsten, berättar han entusiastiskt.
– Det kommer att bli fantastiskt när det är klart.
Du håller dig sysselsatt
– Jag måste ha något att göra. Jag bygger, jag hittar på saker. Nu tittar vi på att starta ett kafé i stan framåt slutet av året. Det är mycket på gång. Jag bygger ett hus i Australien och renoverar huset i England.
Hemma bäst i Australien
Så fort han är klar med en säsong stänger han av speedwayen. Precis som efter en match kan han koppla bort sporten helt och hållet. Och när en säsong är över ödslar Woffinden ingen tid – då åker hela familjen till Australien. Då åker Tai Woffinden hem.
– Hem är alltid hem. Var jag än är och vad jag än ser så tänker jag alltid samma sak: ”Det går inte upp mot Perth.” Det är det som gör mig gladast när säsongen är över, för då kan jag åka hem till Perth, säger han och fortsätter:
– Nu bygger vi hus där. Rylee föddes i England men hon har ett australiskt pass. Visumgrejen för Faye är värre dock! Det är en rejäl apparat.
Rylees dubbla nationalitet föll sig naturligt men Faye Woffinden hade inga band till Australien innan duon träffades och för att hon ska kunna komma och gå som hon vill i landet behövs ett uppehållstillstånd eller dubbla nationaliteter – och det är inte helt enkelt:
– Vi måste skriva hela vår historia från 2013 och framåt. Vi måste skriva dem separat men de ska stämma överens. Det är ett himla bestyr, suckar Woffinden.
– Åtta personer måste verifiera den och de ska finnas i storyn bland annat, säger han med tyngdpunkten på ordet ”åtta.”
Familjefadern Tai Woffinden bygger och renoverar hus, planerar för ett kafé och försöker få rätt bland visumpappren. Telefonen är aldrig mer än en armlängd bort. Men när han knäpper på speedwayen försvinner allt annat. Då är det han och motorcykeln. I Sverige är det han och Indianerna och där är det också 100 procent fokus.
Mot guld.