I artikelserien Fem Frågor snackar vi med personer kring sporten och ligan. Det kan vara lagledare, förare, kommentatorer eller andra. I den här upplagan har vi snackat med Simon Gustafsson. Spindeln i Indianernas nät.
En titt på Indianernas hemsida visar att han är lite överallt. Simon Gustafsson har en gedigen roll utanför själva ovalen för Indianerna. Med flera års erfarenhet från att köra sporten han själv växte upp inom, tack vare pappa Henrik, är Simon Gustafsson hand i handske för Indianernas och svensk speedways framtid.
Här följer Fem Frågor till Simon Gustafsson:
Speedway är en sport som går lite i arv, om man får uttrycka sig lite raljant. Hur var det att växa upp i den här miljön och komma in i sporten på den här vägen?
– Jag var två dagar gammal när jag var ute på Sannahed för första gången, skrattar han. Farsan körde ju professionellt så vi bodde ju i perioder fram till att jag var fem i England under säsongerna och något år bodde vi nästan hela året där. Jag är uppvuxen i en speedwaybuss. Jag har fått lära mig extremt mycket och när jag väl blev 17 och började tävla både i England och Polen var det inget nytt för mig. Det var vardagsmat. Jag fick väldigt mycket hjälp av farsan i början med kontraktsförhandlingar, “tänk på det här, gör inte så”. Alla de bitarna där andra kanske får lära sig av sina misstag – fick jag lära mig av farsans misstag, haha!
Han fortsätter:
– Lite av det har jag tagit med mig. Det vi försöker göra är att våra yngre får arbeta tajt med några äldre. Ludde Lindgren är vår äldsta förare och han har gjort samma resa som jag. Han har också full koll på läget och alla ”do’s and don’ts”. Han fungerar lite som en mentor åt våra yngre förare. Jag försöker själv att vara ute på så många matcher och träningar som möjligt och prata med förarna. Framförallt försöker jag få dem att inte ta det så jävla allvarligt i början. “Gör det här för att det är kul” liksom.
Er satsning på ungdomar är vida känd och det är inte sällan Indianerna nämns när det pratas om ungdomsspeedway. Vad är visionen för det här? Har andra klubbar hört av sig med frågor om hur ni satt upp satsningen?
– Vårt slutmål är att vinna ett SM-guld med ett lag där minst tre förare har fostrats i föreningen. Det satte vi när den nya styrelsen kom in inför 2018. Den första frågan var då: “Vad behöver vi göra för att nå dit?” Den första punkten var att lösa ungdomsverksamheten. Kollar man på våra arbetsområden, de vi satte upp under vintern 2017-2018 så är den i följande ordning: Ungdomsverksamheten först, organisationen – det vill säga funktionärer, medlemmar och det, marknadsföring och partners, ekonomi. Sist kommer elitverksamheten. Det är våra prioriteringar.
– Vi har fått en del samtal från andra klubbar. Historiskt sett har det varit extremt mycket stolthet, även här. Men jag tror att andra har vänt upp och ner på vår prioriteringsordning. Man börjar med elit, sedan partners och ekonomi. Man jobbar med det och glömmer bort resten. Sedan står man där med flera guld men man har inga egna knatteförare och i stort sett inga egna funktionärer. För det är ju så att många funktionärer kommer till klubben tack vare att de har barn eller barnbarn som kör eller att de själva har varit aktiva. Vi har en tajt dialog med Västervik och det är tack vare att Johan Engman, som är ungdomsansvarig och styrelsemedlem där, är bror till vår ordförande, Marcus Engman.
– Historiskt sett tror jag att det har varit mer av en stolthet där man sett till sitt eget först – och det gör vi också när det gäller elitverksamheten. Vi pratar inte med andra klubbar om hur vi bedriver den. Däremot är vi väldigt öppna med hur vi driver vår ungdomsverksamhet och det är något vi har pratat väldigt mycket om. Vi önskar att det fanns ett forum för alla elitföreningar där vi kunde diskutera ungdomsverksamhet, marknadsföring, partners. ESS gör mycket men vi önskar kunna utbyta idéer på den här nivån. “Vad kan vi göra för att göra det här bättre tillsammans?” Vi slåss ju inte om samma företag. Vi gynnas ju av att till exempel Smederna har bra partners och drar in mycket pengar och om dessa pengar fördelas på rätt sätt: På ungdomsverksamheten, partners och så vidare långsiktigt. Det gynnar i slutändan svensk speedway och således även oss i Indianerna. Nu vet jag inte hur långt det är gånget inom ESS med tanke på hur världen ser ut.
Som vi var inne på tidigare körde du ju själv. Idag är du spindeln i nätet. Hur hamnade du där och vilken var den största omställningen?
Han skrattar.
– Det är väldigt spännande och annorlunda mot hur det var när jag körde. Man hade ju en bild av hur det var att driva en förening när jag körde. Eller rättare sagt: Man hade ingen bild alls. Man tänkte inte på att det är 120 funktionärer som är där ideellt varje match för att få det här att gå runt och för att förarna ska få sina löner. Hade jag vetat om det då så hade jag kanske haft en helt annan approach till flaggvakter, de som står i kiosker, styrelsen, ordförande. Jag kan önska såhär i efterhand att jag hade vetat om det och då uppskattat det mer. För nu vet jag hur mycket arbete som ligger bakom det här. Vi är tydliga med våra förare med att det här är det arbete som ligger bakom och som gör att de kan köra och få betalt för det. Det är väl det som är den stora skillnaden. Att jag vet vilket arbete som ligger bakom allt. Det var väl inte så att jag betedde mig illa mot någon men jag önskar att jag visade mer uppskattning mot de som jobbade där.
Vi vet väldigt lite om en eventuellt tredje våg av Covid-19. Nu när vi pratar var det igår det kom nya direktiv från regeringen och FHM. Du var under 2020 ganska öppen med vad du tyckte och tänkte om publik på speedwaymatcher. Vad ser du för möjligheter inför 2021 med tanke på vad vi vet? Speedway är en utesport med stora arenor.
– Ja, det är ju det. Vi får ju avvakta och ta lite rygg på fotbollen egentligen. De skickade in en remiss till regeringen igår där man ansöker om att ta in, jag tror att det var 15 procent på publikkapaciteten. Här på Sannahed får vi ta in 15 000 personer och det skulle ju vara 2 250 personer. Det skulle vi väl inte göra men vi skulle kunna ta in folk och se till att det är två meter mellan åskådarna. Vi skulle kunna ta in publiken i omgångar och så vidare.
– Man skulle kunna låta de som är i riskgrupp sitta i sina bilar på en grässlänt. Vi har många ingångar på arenan, det går att öppna upp på flera ställen. Folk kan komma och gå i omgångar och på så sätt kan vi undvika trängsel. Men nu är det ju så. Först och främst måste vi få kontroll på det här så att det inte blir en tredje våg. När folk har blivit vaccinerade får man väl ha ett pass och gå på evenemang.
Till sist, vad saknar du mest med att inte köra?
– Det här kommer att låta sjukt. Men jag saknar resandet. Det var inget speciellt egentligen. Jag satt på Arlanda eller Skavsta och läste en bok. Jag bordade planet, läste en bok och sov, landade i England och köpte en ägg- och baconmacka i England. Sen ska jag inte sticka under stolen med att jag saknar England. Eastbourne. Där trivdes jag extremt bra.