500 meter från Sannahed är han uppvuxen. I Kumla leker barnen speedway i sandlådan på hans jobb. Det är Jonatan Grahns verklighet. Speedwayen är överallt och han är en del av den.
500 meter. Någon minuts cykeltur. En oändlig mängd tankar.
500 meter. Från barndomshemmet till pojkdrömmens förverkligande. Då var det en dröm, något han fantiserade om.
Vissa växer upp med drömmen om att göra det matchvinnande målet i Champions League-finalen i fotboll. Andra vill vinna Stanley Cup i ishockey. Vad Jonatan Grahn drömde om som liten? Att köra speedway för Indianerna i dåvarande Elitserien, och det är inte långt borta nu.
– Att köra för Indianerna kontinuerligt är det närmaste målet och samtidigt är det min största dröm. När jag var liten cyklade jag runt på banan eller hemma och lekte att jag körde speedway för Indianerna. Just nu är det målet inför säsongen men det är klart att jag vill högre än så, säger han när undertecknad frågar om målet med karriären.
Med 500 meter till Sannaheds speedwaybana från familjehemmet var det inte helt orimligt att en ung Jonatan Grahn – och sedermera lillebror Gustav – skulle hamna på densamma förr eller senare. Den första motorcykeln han kom i kontakt med var en motocross.
– Jag blev nog ganska fast direkt och vi har lite marker här hemma som man kan köra på så jag fastnade nog direkt, förklarar han. Pappa har ett motorintresse från början så det var inte omöjligt att övertala honom. Men det var lite nytt med cross, som vi började med.
Han är inte den första att ta klivet från motocross till speedway och troligen inte den sista heller.
Vad är det som gör det klivet så naturligt, tror du?
– Jag vet inte. Om man har ett motorintresse och gillar att köra så är det en början. Cross är ju lite enklare. Har man en yta, ett gärde eller något, där man kan köra så är det ju bara att köra. Det är väl lite därför att folk börjar med det, säger han och utvecklar sitt resonemang:
– Att man går över har mycket med kontakten till klubben att göra. När jag började hade de en vanlig, liten prova-på-verksamhet och bara det är ju viktigt att det finns för att locka uövare.
Idag har den ungdomssatsningen blivit större. Indianerna går i mångt och mycket i bräschen för ungdomssatsningen i svensk speedway.
– Att klubben gör det så pass bra nu är för att det är styrelsens huvudmål att få fram nya utövare. Det tog väl fart för två-tre år sedan när den nya styrelsen, som fortfarande sitter, la mycket fokus på det. Den största bidraganade faktorn är att man lägger ner mycket engagemang och tid på det. Man kan inte bara prata om det. Man måste göra det och Indianerna har gjort det väldigt bra. Många i klubben brinner för det och det är skitkul att se.
Många unga förare är en del av prova-på-speedwayen i sina klubbar. Är det något du och Gustav gör också?
– När jag körde ungdomsspeedway var jag med där mer. När jag körde micro-speedway, som det heter, hängde jag mycket i minidepån så då blev det naturligt på det sättet. Men nu när vi är två bröder som båda kör stor cykel blir det inte lika mycket tid.
Ingen paus. Han fortsätter med en berättelse från i höstas:
– Jag jobbar på en låg- och mellanstadieskola och på höstlovet tog jag och Rickard – som sitter i styrelsen och är lagledare och mekaniker – med oss två cyklar och utrustning till skolan så ungar fick sitta och prova på det på så sätt.
Hur stor är speedwayen i Kumla?
– Det är ganska stort. Barnen springer runt i sandlådorna på skolan och leker speedway. Jag är ju ingen jättestor speedwayförare men vissa barn kände igen mig första dagen jag började jobba på skolan.
Inspirerande miljö
Andra unga förare vi har pratat med har sagt att de har en speciell ”mentor” eller äldre förare som de vänder sig till när de undrar något extra. Men Jonatan, och Gustav får man förmoda, Grahn har inte en person de vänder sig till. De har många.
– I Kumla har vi den förmånen att det finns så mycket speedwayfolk och är det något man behöver eller undrar så är det bara att fråga vem som helst i princip. Men det är klart, jag har pratat lite med Simon (Gustavsson, tidigare Elitserieförare och förare i England och Polen – idag marknadschef) och ”Ludde” Lindgren och hela det gardet har ju bra svar, förklarar Grahn.
Några matcher i Elitserien, numera BAUHAHUS-ligan, blev det inte för Grahn förra säsongen. Men han körde i högstaligan 2018 under ett par matcher och var runt laget även förra året. Ett lag som kryllade av stjärnor:
– Det är inspirerande att stå bredvid sådana förare. Jag var runt laget mycket förra året men körde inget i Elitserien. Men 2018 när jag gjorde mina matcher var Tai (Woffinden) där och frågade hur det kändes och även ”Ludde” är bra på det.
Vad är dina styrkor som förare?
– Jag tycker att jag är ganska bra på att ligga i ytterkant i svängarna. Jag gör sällan en dålig tävling men jag måste jobba lite mer på toppen.
Flera unga förare har sagt att starten på 500 är speciell. Håller du med?
– Det är mycket att lära sig med hur man sitter, inställningar och hur banan är. Starten är ju så pass viktig. Men samtidigt är det något man jobbar på hela tiden, svarar Grahn.
Livet utanför speedway
Mycket kretsar kring speedway. Men det får inte bli för mycket. Det är Jonatan Grahn tydlig med. Som 19-åring på väg mot toppen i sitt idrottsutövande har han fått ta vägar i livet som hans jämnåriga inte varit, och faktkskt kanske inte kommer att vara, i närheten av.
– Jag tror att de kanske har tröttnat på mitt speedwaysnack, skrattar Grahn och fortsätter:
– Jag vet inte hur de känner men man får ju alltid göra en avvägning om hur länge man ska vara där, när man ska gå hem och sova om det är en match dagen efter och sådär. Det är klart att det drabbar den biten lite men samtidigt är det viktigt att behålla den delen också. Annars blir det för mycket speedway och om man tänker för mycket på det kan det vara uttröttande när det väl är dags för match.
Vad gör du om du inte hänger med kompisarna då?
– Ja, om jag inte hänger med kompisarna… jag spelar innebandy – med kompisarna, haha! – och badminton. Det blir mycket idrottande. Sen vill man ju hänga med kompisarna också. Men speedwayen tar mycket tid, speciellt på sommaren när man tvättar cyklar och allt det där. Men det kan vara skönt, det också… att bara gå till garaget.
500 meter. Någon minuts cykeltur. En oändlig mängd tankar.
500 meter. Från barndomshemmet till pojkdrömmens förverkligande. Nu är de närmare än någonsin för Jonatan Grahn.