• Huvudpartners

Tisdag Tis 7 September Sep
Tisdag Tis 14 September Sep
Tisdag Tis 21 September Sep
Tisdag Tis 28 September Sep
Onsdag Ons 29 September Sep
Tisdag Tis 5 Oktober Okt
Onsdag Ons 6 Oktober Okt

Henderson ska tillbaka: "Det är mycket som ska göras"

29 oktober 2021 13:00
Daniel Henderson ska tillbaka till speedwayen.  Foto: Nicole Henderson
Intervju

Snart har två månader passerad sedan Daniel Henderson kraschade i en allsvensk match. Elitspeedway.com ringde upp och tog ett snack med Henderson.


Nästan två månader har gått sedan Daniel Hendersons otäcka olycka i det allsvenska mötet mellan Team Rapid och Indianerna där han flög över luftsargen. Hur mår han idag?

– Jag mår faktiskt förvånansvärt bra. Det har gått lite tid nu så man börjar bli människa igen, berättar han.

Hans dagliga rutiner innefattar "så mycket rörelse som möjligt" för att kroppen ska återhämta sig.

– Jag har restriktioner på vad jag får bära. Just nu är det inte mer än fem kilo. Sen ska jag vara uppe och gå och röra på mig så mycket som bara kroppen orkar. Jag har det ganska normalt, skulle jag säga. Jag försöker ta det lugnt med några pauser varje dag. Jag tar en promenad varje dag för att stärka upp allting. Jag har en motionscykel som jag använder.

Det enda lilla "problemet" är husets 2,5-åring. Det är inte jätteenkelt att inte bära sitt barn.

– Nej, det är ju svårt att låta bli, skrockar Henderson och fortsätter:

– Det är väl inga konstigheter egentligen, Min sambo är med och backar upp så mycket hon bara kan. Men det är klart att det är svårt att låta bli.

Från arenan och hem

Det var den 2 september som olyckan var framme. Henderson kom in i andra sväng. Men han kom aldrig ur den.

Vad kommer du ihåg av händelseförloppet?

– Jag kommer ihåg att ut från första sväng ser jag att min moståndare gör något lustlgt. Jag kan inte komma ihåg vad han gör men han fladdrar till, han gör något konstigt. Sen minns jag att min lagkompis Linus (Eklöf, reds. anm), kommer in under honom. Då tänker jag att jag kan fortsätta i Linus spår och åka om. Men plötsligt ligger han framför mig. säger Henderson.

**Nu förstår jag att jag går in på detaljer som du kanske inte minns men han råkar ut för något som han försöker parera eller så?*'

– Ja, precis. Han får något, jag vet inte vad, men han fladdrar till. Han kommer först som en projektil men när han ligger framför mig fladdrar han till. Exakt vad som händer minns jag inte, jag har inte den minnesbilden. Men jag minns att jag tänker att jag ska försöka åka om i nästa sväng. Men helt plötsligt ligger motståndaren framför mig och då har jag två val: Antingen kör jag över honom eller så styr jag ut mot sargen. Självklart försöker man att undvika att köra över någon så jag försökte styra ut mot sargen och kasta mig av cykeln. Jag minns själva träffen med sargen. Men sen är det svart.

Placerad i ambulansen försökte han kommunicera så bra han kunde med sjukvårdarna. Han minns att han rörde på fötterna "hela tiden" för att visa att han kunde röra sig. Han säger att han fått återberättat att han låg och rabblade sitt personnummer gång efter gång. – Sedan låg jag och beklagade mig över att jag inte kunde andas. Det var ju för att lungan var punkterad och att revbenen var brutna.

Han låg kvar på areanan i två timmar innan han kunde köras till sjukhuset i Esklistuna. Där konstaterades det att Henderson hade en instabil fraktur på ryggen.

– Det var det som gjorde att de skickade mig till Stockholm. En instabil fraktur kräver operation. Jag kraschade på onsdagen och opererades på lördagen. Då stelopererade de den trasiga kotan ihop ryggkotan över och ryggkotan under. Den trasiga kotan ligger precis i ländryggen, mellan bröstryggen och ländryggen. Det är sista kotan där.

Han fortsätter:

– Efter operationen vaknade jag upp och då kom läkaren och berättade vad de hade gjort. Kotan sitter fast med skruv och bult och kommer aldrig att kunna komma någonstans. Så jag kan i princip göra vad jag vill. Lungan var ju punkterad, så de hade ett lungdränage på mig som var inkopplat direkt till lungan där det tog ut blod och vätska. Det hade jag väl ett par dagar innan de stängde av pumpen för att någon dag senare ta bort hela dränaget. Sedan har man inte gjort något mer med varken lunga eller revben. Det är sånt som självläker.

Efter några dagar i Stockholm återvände Henderson till Eskilstuna. Men tiden på sjukhuset där var inte riktigt som i Stockholm, konstaterar han med ett skratt.

– Det minns jag var en ren pärs. Om man säger såhär: Sjukhuset i Eskilstuna jämfört med Karolinska är som att jämföra bed and breakfast med Hilton-hotell.

Det är också en jämförelse…

– Hehe, ja precis. Jag kom in på Eskilstuna och frågade om jag åtminstone kunde få en TV. “TV?” sa de. “Det får du kika på i allrummet.” När jag berättade att jag inte kunde gå sa de att de kunde köra ut mig. “Nej, det är bra” sa jag. Så jag låg mest och stirrade i taket. Jag ville verkligen komma hem så fort det gick. Jag fick tag i en gåstol och började traggla mig upp och gå litegrann. Då märkte de att jag klarade mig hyfsat så då fick jag åka hem på fredagen.

Sedan dess har han varit hemma. Han berättar att han inte har gjort så mycket. För ungefär tio dagar sedan var han på återbesök i Stockholm för att kolla ryggen igen.

– Det visade sig att det hade läkt jättefint. De var imponerade över hur fort det hade gått och de ville att jag skulle komma igång med träning så fort det bara går. Kroppen går ner sig fort när man bara ligger stilla. Jag har fått träffa en sjukgymnast via landstinget som jag har fått lite övningar ifrån, berättar Henderson.

Han har precis fått ytterligare goda nyheter:

– Igår fick jag klart att jag med hjälp av Svemo ska få träffa idrottsterapeuter på Bosön. Så jag **ska träffa dom och lägga upp en plan för hur jag ska komma tillbaka. Det är långt till säsong men ändå är tiden knapp att komma tillbaka med rehaben. Även om det är sex månader till säsong så är det mycket som ska göras.

Trauman

Vi gjorde en intervju för ett tag sedan där vi pratade om din morbror Kenny och hans olycka. Du säger själv att du ska tillbaka men efter vad du har råkat ut för, har din syn på sporten ändrats eller är allt fortfarande en kalkylerad risk, om du ursäktar uttrycket

– Jo, men så är det ju. Man vet ju vad som kan hända när man sätter sig på hojen så klart. Sedan kanske man inte räknar med att man ska flyga över sargen och slå i en stolpe som är nedgjuten i marken. Det är kanske något som ska ses över. Det är något som finns på alla banor. Sedan är det ju så att en sådan här händelse blir ett stort trauma för alla inblandade runt omkring. Det blir ju för… Min bror var sen till tävlingen, säger han.

Daniel Henderson fortsätter:

– Han kom precis till det här heatet. Min mamma och min syrra, som fotade tävlingen, var också där. Först och främst var det ett trauma för de tre, att se ambulanserna. Det blir mycket flashbacks till det här med Kenny. Sedan är det ju inte lätt för mina mekaniker heller. Det är inte så kul att skrapa ihop resterna, packa ihop allt i bussen och köra hem den när de inte vet hur det ligger till för mig. Vi kommer ju nära varandra. Den ena mekanikern har jag jobbat tillsammans med i 12-13 år så vi är ju väldigt nära. Det är ju inte kul att stå och lasta bussen och jag ligger där och de inte vet om jag lever. För alla inblandade blir det en väldigt stor tragedi.

Har ni tagit hjälp med det här? Har ni pratat med någon för att bearbeta det?

– Nej, det har vi inte gjort. Det är inget som jag känner behövs för min del. Sedan har vi snackat mycket med varandra och gått igenom allting. Jag tror inte riktigt att det är nödvändigt.

**Men att prata i grupp är ju också ett sätt att bearbeta det. **

– Ja. Precis.

Du har ju fått väldigt stor support både här och där. Hur har det varit?

Svaret låter inte vänta på sig men det är tydligt att han tagit till sig av det han sett och fått skickat. Rösten skiftar, om än lite, men ändå åt det lite mjukare hållet.

– Det är jättekul så klart. Jag hade aldrig kunnat tänka mig att så många skulle bry sig. Jag fick en chock när jag öppnade telefonen och såg alla inlägg och likes. Det är klart att det var jättekul. Men en olycka får väl lite väl mycket uppmärksamhet i kvällstidningar och sådär bara för att det är en olycka. Det sprids ju väldigt fort och många får reda på det. Speedwayfamiljen är stor.

Har den här händelsen fått dig att vilja driva mer av det “administrativa” kring sporten? Att jobba med förbättringar?

Han tvekar inte:

– Oh ja. Jag har redan skickat iväg ett mail till ansvariga på Svemo – och väntar fortfarande på återkoppling där – där jag skriver att jag tycker att det är jättekonstigt hur man kan ha en sån konstruktion som idag. Det är inte bara i Eskilstuna, det är samtliga arenor i Sverige när vi har haft olyckor förut där förare har flugit över. Vi hade Peter Ljung som flög över nere i Vetlanda förra året och träffade en lysmast med huvudet. Vilka åtgärder gjorde man efter en sån olycka till exempel? Jag vet att det idag står lysmaster tre och en halv meter bakom en sarg. Jag har stegat upp hur långt jag flög i min olycka: Det var 13 meter. Det var 13 meter i luften innan det tog stopp i en stolpe. Vad hade hänt om jag hade träffat en lysmast? Jag väntar på svar från Svemo där. Sen får vi se vad de svarar.

Vårt samtal har nått vägs ände. Men vi säger innan vi lägger på att vi hörs framåt våren igen. Vad som händer fram tills dess är oklart. Men Daniel Henderson bestämmer över sitt eget öde. Igen.