Det börjar dra ihop sig mot slutspel både i Sverige och Polen. För Dackarnas Jacob Thorssell väntar spännande tider. Här berättar han om hur allt började, hans egen form och vi resonerar kring speedwayens framtid.
Solen skiner över Östergötland när telefonen ringer. Det är Jacob Thorssell. Ungeför fyra sekunder tidigare hade undertecknad lagt på ett försök att få tag på Dackarnas lagkapten. Han är på gott humör denna onsdageftermiddag. Frånsett tisdagens storseger mot Vetlanda (61-29) har han haft en vecka helt från speedwayen.
Förra veckan körde han fullt i Dackarnas seger mot Piraterna, vilket gjorde att han av ligans supportrar röstades fram som Veckans Förare: – Tack! Det är väldigt kul att bli utsedd till det. Jag är väldigt glad!
Nu laddar han för en intensiv avslutning på säsongen.
– Det är ganska lugnt just nu. Jag tänkte väl dra ut och cykla lite mountainbike här vad det lider. Jag vilar upp mig, skrockar Åtvidabergssonen. Nu väntar några väldigt viktiga matcher både här i Sverige och i Polen. Det är den här tiden som är den roliga. Det är det här man har väntat på hela året.
Det finns de som lever för de stora matcherna, är du en sån?
– Ja, bra fråga. Men jo, det gör man väl. Det är väl något som händer i kroppen när det är de där matcherna som betyder lite extra och det är mer publik. Det är kanske lite spänt i depån… Ja, något är det. Det är en annan grej än en vanlig match som igår (läs; i tisdags).
Men att slå av takten för att konservera form och energi existerar inte.
– Nej. Det kan ju vara viktigt det här med förarpoängen mellan Dackarna och Västervik. Alla är väldigt måna om att gå direkt till semifinal. För “Woffi” (Tai Woffinden, red. anm.).. ja, alla förare i vårt lag kör slutspel i Polen också. Då är det ganska skönt att gå direkt till semifinal för att få lite vila. Vi kör på så får vi se hur långt det räcker, helt enkelt.
Kan det inte vara så att man tappar lite tajming om man inte kör på ett tag?
– Nej, det kan jag inte säga. Jag har haft min lugnaste säsong på väldigt väldigt många år i år och jag tror att jag är i min livs form. Man kan nog gå tillbaka till 2016, då jag började köra i Rospiggarna. Då körde jag som absolut mest. Nu har jag varit ledig sedan förra tisdagen, det var inget i Polen i helgen så jag har inte kört på en vecka. Jag känner inte av någonting, men man är lite sådär typ kvällen innan. “Hur är formen? Hur kommer det att kännas?” Men så fort man gör en provstart är allt borta. Man har ju kört så mycket och länge så det sitter väl någonstans därinne.
Men var började allt för Thorssell? Jodå, likt många andra har han speedway i blodet. Pappa Stefan körde för (det nu nedlagda) Linköpingslaget Filbyterna. Och det var på Sviestad Motorstadion i Linköping Thorssell själv körde sina första varv. Tillsammans tittade de på GP-speedway. De åkte till Västerrvik för att kika på seriematcher. De var lite här och där.
– Det har alltid varit en del i mitt liv. Jag har alltid velat köra speedway. Det blev naturligt. Jag började köra knatte och sedan har det rullat på. Jag fick en PW50 när jag var fem och körde den några år. Sedan körde vi 80cc när jag var åtta. Jag började tävla när jag var nio, skulle fylla tio. Då fick jag dispens på några år - egentligen ska man vara tolv. Då körde vi i ett mixlag i Västervik så jag körde mycket där.
Att köra med tolvåringar som nioåring. Hur var det?
– Haha! Jag minns inte. Det ‘är mest småglimtar. Det är så längesen.
Valde bort lagsporter
Många testar flera sporter i ung ålder. Motorsport var den starkast dragande hos en ung Thorssell, men testade han något mer?
– Nja, ja. Jag spelade lite bandy på vintrarna. Ja nu har de något lag i vad det nu är för division. När jag var ung spelade alla bandy så jag spelade väl därför. Jag spelade lite fotboll också men jag tyckte inte att det var speciellt kul.
*Mer att tävla själv…
– Ja, precis. Exakt. Jag är ju tok-motorintresserad. Jag älskar ju cross och sådär. Jag har dock inte kört sedan jag skadade mig inför 2019 och det saknar jag. Men man får välja lite… Det var väl en dum grej jag gjorde där när jag bröt armen inför säsongen. Men livets lärdomar och det där…skrockar han.
Att möta framtiden
Filbyterna finns inte längre och som konstaterats tidigare är det på de mindre orterna, med några få undantag, som speedwayen frodas för tillfället. Men hur kan man ändra det?
– Jag vet faktiskt inte. Det är svårt. Det är samma sak i Polen, speedwayen är populär i de mindre städerna. Zielona Gora är väl som LInköping ungefär. Men de har bara speedwayen, och basket på vintern att kolla på. Leszno är inte heller en jättestor stad. Det finns ingen speedway i Warszawa till exempel, säger han och fortsätter:
– Krakow har inte heller, de kommer väl tillbaka nästa år. Men det har alltid varit lite strul där. Visst, Wroclaw är väldigt stort men de har fått ett uppsving generellt. Jag pratade lite med Janowski om det där. Innan de renoverade arenan var det inte mycket folk på matcherna. Sätena var skitiga och man kom hem från matcherna skitig. Nu är det rent och fint, bra säten, toaletterna är fräscha. Man kan gå dit och sedan gå ut och käka efter matchen utan problem. Det kan ju vara en anledning också. Men överlag är det ju mindre städer. Vad man ska göra för att få in det i större städer är en bra fråga.
Men det är inte bara där. Publiken är välkommen tillbaka till arenorna men däri ligger ett problem, något Mikael Holmstrand, ESS nye ordförande har lyft flera gånger - senast i den här intervjun.. Thorssell har sin syn på saken. Han vill se ännu mer på sociala medier, till att börja med:
– Kolla på Wolverhamptons sociala medier, till exempel. De matar ut redan någon vecka innan. “Det är match nästa tisdag, här är adressen, här är tiden.” Allt i en bild. Sedan kör de typ den bilden varje dag fram till matchen. Nu är det ju för fan omöjligt för en själv att hitta, hur ska då folk veta när matcherna är? Man sitter ju med telefonen 24 timmar om dygnet.
Vissa menar att en stor del av speedwayens klientel inte använder sig av sociala medier.
– Agree to disagree. De har ju Facebook. Åtta av tio har ju Facebook. Intresset finns. Många är intresserade. De följer väl mig på sociala medier, de följer nog Dackarna. Det är så det är för att få folk att kolla: Man måste mata ut. Det är för sent att göra dagen innan. Då är folk uppbokade och man försvinner i sorlet.
Thorssell avslutar:
– Det är skitkul att de som kommer kommer. Men det hade inte gjort något om det var tusen personer till. Men när Vetlanda kommer med det lag de kommer med, då är det ganska gött att sitta framför TVn. Jag förstår det, avslutar Thorssell.
Fotnot: Ett längre reportage med Tai Woffinden från 2019 finns att läsa här.