Det blev ett SM-guld. Det blev pricken över i. Nu är karriären över för Antonio Lindbäck - och han menar det. Men han har inte legat på latsidan.
Guldkonfettin har lagt sig. En efterlängtad titel är firad. Och: Karriären är över. Nu väntar andra utmaningar för Antonio Lindbäck i livet, och han har inte legat på latsidan.
Redan under den aktiva karriären gick han flera utbildningar och när jag ringer upp sitter han och kör grävmaskin. Och om inte den glada tonen i rösten redan avslöjat det så säger han med eftertryck:
– Det är lika kul som att åka speedway, det här. Det är förjäkla kul.
Han fortsätter:
– Det är så många olika moment. Kör man truck så är det bara att stapla saker men grävmaskin är allt; du gör allt. Från planering till grävning.
Han berättar att han alltid har gillat att gräva och raden av utbildningar han skaffat sig innefattar grävmaskin, hjullastare, truckar och till och med mobilkranar. Under speedwaykarriären blev det inte något konsekvent arbetande men nu är det andra bullar:
– Speedwayen tog ju mycket tid men det har varit när man har haft tid över. Då har jag satt mig och tagit något litet jobb här och där. Jag kommer att starta upp en egen firma nu.
Att karriären är över har kanske inte slagit honom riktigt än. Han säger själv att så här års är det ju "ändå ingen" speedway. Men beslutet att lägga av känns bra.
– Det känns som att det är rätt beslut och med alla nya regler som har kommit känns det mer rätt att hoppa av nu. Jag tycker att jag har gjort det jag vill göra. Det är egentligen bara en sak jag inte har lyckats med i karriären och det är att bli individuell världsmästare. Jag har Lag-VM-guld, jag har EM-guld, jag har junior-EM-guld, JSM-guld, SM-guld. Jag har allt. Det enda som saknas är ett individuellt VM-guld och så är det bara. Det känns som att det är något jag kan leva med, skrattar han.
Speedway-CV't är imponerande. Sporten har tagit honom över större delen av Europa. Det har gett obeskrivliga upplevelser och lite annorlunda sådana, som drönar-historien.
Kunde du föreställa dig att få vara med om allt det här?
– Absolut inte. När man börjar med en sport har man ju alltid en dröm om att bli bäst. Men det krävs mycket för att bli världsmästare. Jag har väl alltid satsat och jobbat hårt. Jag har satt upp nya mål för att förbättra mig själv, och det har varit tufft vissa gånger. Man har kämpat och slitit och offrat saker. Men det känns som allt har varit värt det.
Han säger att 2020 tog bort mycket av den känslan. Han tappade lusten.
– Helt plötsligt var man borta i princip hela sommaren. Då kände jag att det är inte så jag vill ha speedwayen, säger han och skjuter snabbt till:
– Man kan inte göra så mycket åt det. Det är samma förutsättningar för alla, absolut. Men för mig... Nej, jag tappade suget. Det roliga och det jag har älskat med speedwayen försvann. Det var lite synd.
Vi vänder tillbaka till den kvällen där allt tog slut, och det på bästa sätt. När han korsade målsnöret och blev svensk mästare med sitt älskade Masarna.
Går det att sätta ord på den känslan?
Han gör ett ärligt försök.
– Det var ju… Det är obesrkivligt egentligen. Det var så många känslor som kom. Man har kämpat så mycket för det och det är något man verkligen har velat ha. När det väl blev klart var det nästan overkligt. Det man hade kämpat så mycket för blev verklighet. Det var… Nej, det är svårt att förklara, säger Antonio Lindbäck med ett skratt.
Det var inte tredje gången gilt, det var sjätte.
– Ja, fem finaler innan och kommit tvåa varje gång. Någon final vill jag minnas att det avgjordes i sista heatet. Det är små marginaler.
Har du någon gång känt efter en final att “det här kommer aldrig att gå”?
– Absolut. Det är många gånger den tanken har funnits. Men någonstans hoppas man ju på det. Jag flyttade till Kumla och körde för dom, och vi hade ett starkt lag men nådde inte hela vägen. Då blir man mentalt trött. När man väl är i final vill man ju vinna. Det har varit konstiga känslor.
Det blev 13 VM-säsonger, ett otal tävlingar, guld både här och där och många minnen för livet.
Kan du på uppstuds välja ut några höjdpunkter från karriären?
– SM-guldet är ju en av de största. Cardiff (2016, red. anm), absolut. Att få vinna i Cardiff är stort, bara det. Sen är det den första GP-vinsten (Terenzano 2012, red. anm), absolut. Men någonstans är det där med Masarna…. Det slår väldigt högt, det gör det, säger han med eftertryck.
2020 blev ett annorlunda år. Det blev lustigt och i BAUHAUS-ligan blev det mycket svenskt. Och:
– Om man ska se något positivt med den här jävla coronan så är det ju att fler svenska förare fick chansen att vara med i ligan. Många förare tog plats och presterade väldigt bra och den biten, säger Lindbäck och slår an på en ton han hållit i flera år:
– Det måste man ta vara på - att fortsätta med den linjen. För om man inte gör det då blir det inte bra. Det kommer att bli problem. Det är väldigt viktigt att vi går tillbaka och kollar lite på hur Polen jobbar. Hur de jobbar med sina förare. Jag säger inte att Sverige inte är måna om sina förare men man väljer hellre att ta en utlänsk förare istället för en svensk junior på reserven. Det tycker jag blir ett problem. Där hoppas jag att dom fortsätter att jobba rätt.
Hans raka sätt och nästintill villkorslösa kärlek till sporten föder ytterligare en fråga:
Kan du se dig själv inom sporten i framtiden igen?
– Hur menar du då?
Vad du vill. Lagledare, ungdomstränare, tv-expert. Skulle du kunna hitta på något sånt?
– Jag vet inte. Det är för nära på om man säger så. Jag har sagt att jag inte vill släppa sporten helt för jag älskar den för mycket för det. Jag skulle kunna tänka mig att hjälpa vissa personer. Men att vara med som tränare eller något sånt? Nej, det får någon annan göra.
Är du helt säker på att du har lagt av nu?
Ja.
Vad ska du göra med all tid du får över?
– Fyra barn och ett bonusbarn, skrattar han. Det blir inte så mycket tid över.
Kanske kan vi se en yngre Lindbäck på ovalen i framtiden. Det är inte säkert, men:
– Alessandro skulle nog kunna bli... Han är intresserad av det. Vi får se.
Han skrattar igen. Jag föreslår att han borde skriva en bok och då kommer det fram en sak:
– Jag har faktiskt ett litet projekt, säger han finurligt. Jag har startat upp en YouTube-kanal. Det ska handla om mig, mitt liv efter karriären. Jag kommer att prata om hur karriären har varit, om sporten och allt möjligt, den kommer att heta Familjen Lindbäck.
Antonio Lindbäck må vara klar med den aktiva speedway-karriären. Han må ha lagt släpskon på hyllan. Men han är inte klar. Något i sättet han berättar saker säger att han nog bara har börjat.